Menar ni på fullaste allvar att det finns stickerskor ute i världen som stickar stora sjalar i "laceweight"-garn??? De har min fullaste beundran. I ett garnbyte jag var med i, för säg ett år sedan, fick jag ett nystan handfärgad merino från Stäkets Hantverk & Design, jättefin färg och mjukt MEN tunnt så jag blev ängslig. Det går 700 (!) m på 50 gram, för mig framstår det nästan lika tunnt som sytråd (lovikka är 100 gram = 60 m). Fast det vore ju roligt att se mitt utvalda mönster till SYTYCK-utmaningen i ett garn som det var tänkt. Så på en helg (tre kvällar) har jag kommit så här långt:

Vad som krävs för detta är: 1. Total nykterhet (inte ens
ett glas vin, jag har provat och fick då frogga...), 2. Pannlampa (det går inte med normal kvällsbelysning i soffan) och 3. Absolut stillhet (inga barn fick tillträde till soffan).
Så här stor är skillnaden, precis samma mönster och samma antal maskor. Visst är det festligt hur mönstret beter sig olika i de garnkvaliteterna. Men om jag ska ge mig på att sticka en spets-sjal (vilket jag faktiskt ska) så blir det inte i laceweight, i så fall får jag hålla på till död-dagar.
Vilken tur att denna utmaning inte är en snabbhetstävling!
Fred och god växt
Tjingeling